Författare: Professor Claude Marcus, Stockholm

Fetma

Fetma är ett av våra stora hot mot folkhälsan idag och kommer att bli så i än högre grad i framtiden. Fetma under barndomen är i sig en riskfaktor och ökar också risken för svår fetma under vuxenlivet. Det är därför viktigt att man aktivt tar ställning till om och när någonting ska göras för att bromsa en farlig viktutveckling.

Hur definieras fetma bland barn?

Fetma bland barn och ungdomar definieras med BMI (Body Mass Index). BMI räknar man ut genom att ta vikten i kilo dividerat med längden i meter i kvadrat. Det låter invecklat, men med hjälp av miniräknare går det lätt att räkna ut.

Fetma bland vuxna definieras som BMI över 30 och svår fetma är BMI över 35. BMI 25–30 kallas övervikt.

De gränser som används för fetma och övervikt hos vuxna kan inte användas för barn. Det beror dels på att kroppssammansättningen varierar med åldern, dels därför att BMI är beroende av längd. De BMI gränser som nu används för barn i olika åldrar framgår av Figur 1. Utifrån dessa gränser för övervikt och fetma talar vi därför om att ett barn ligger över ”iso-MBI” 25 respektive 30.

Dessa gränser baseras på mätningar av ett mycket stort antal barn från många platser världen över som publicerades av Cole och medarbetare i BMJ år 2000. Data sträcker sig ner till 2 års ålder. Vi har dock valt att här inte gå längre ner än till 5 års ålder. Orsaken är att det endast är i extrema fall som fetma under de första levnadsåren är farlig. Det kan därför kanske vara bättre att tala om ”knubbiga” och inte feta barn, åtminstone när dessa är yngre än 3 – 4 år.

Tidigare definierades fetma och övervikt genom att på tillväxtkurvan jämföra var barnet låg på längdkurvan jämfört med viktkurvan. Dessa beräkningar blir tyvärr helt felaktiga när barnen är kortare eller längre än genomsnittet. Bland barn som är kortare än genomsnittet överskattas övervikten och hos barn som är längre ger det en grov underskattning. De gränser för BMI som redovisas i Figur 1 kommer att läggas in i BMI-kurvan som finns i den nya skol- och BVC-journalen.

BMI begreppet måste också i det enskilda fallet hanteras med sunt förnuft. BMI är inte helt neutralt för längden vilket innebär att långa individer tenderar att få högre BMI. En flicka i 10 års ålder med tidig pubertet kan därför få ett BMI som för åldern ligger över gränsen för fetma trots att hon har ett normalt hull i förhållande till längd och pubertetsstadium.

Barnfetma vanligt idag

Barn med fetma i Sverige var en sällsynthet för 25 år sedan. Från att ha varit 1–2 per skola är det nu 1–2 per klass. Samstämmiga uppgifter från många håll i landet visar att var 4:e till var 5:e 10-åring är överviktig och 2–4% lider av fetma. Liknande siffror har vi i Stockholm funnit bland yngre barn och samma trend syns också bland mönstrande unga män, där fetma nästan har fyrdubblats på 25 år.

Mycket tyder på att vi samtidigt har fått ett annat synsätt på hur barn ”ska” se ut. Det som för 25 år sedan betraktades normalt anser vi idag vara magert, och det barn som för 25 år sedan skulle ha ansetts som överviktigt anses idag vara normalt. Det kan förklara varför många fortfarande ställer sig helt oförstående till siffrorna angående övervikt och fetma bland barn idag. Detta är en farlig utveckling eftersom vi då inte reagerar i tid, och här kan också de nya tillväxtkurvorna hjälpa till att lura oss. Tillväxtkurvorna visar vad som är medelvikt och medellängd och detta kallas ”normalt”. Om medelvikten ökar på grund av att fler och fler blir feta i vårt samhälle, är det naturligtvis fel att kalla detta normalt. Därför är det viktigt att vi tar oss tid att räkna ut BMI och lägga in det i BMI-kurvan och därefter använder de internationellt accepterade gränserna för övervikt och fetma.

Är barnfetma och övervikt sjukdomar?

Det har länge varit omdiskuterat om fetma bör betraktas som en sjukdom eller ej. Det finns idag starka skäl till varför fetma måste ses som en sjukdom och t.o.m. en allvarlig sådan även bland barn. Detta är viktigt att konstatera eftersom det då blir ett självklart krav att sjukvården tar ansvar för sjukvårdande behandling och uppföljning. Övervikt, d v s barn som har iso-BMI över 25 men under 30 är däremot inte att betrakta som en sjukdom utan snarare ett risktillstånd som kan leda till sjukdomen fetma.

Alla barn äldre än 5 år med fetma utvecklar en okänslighet för insulin, insulinresistens. Detta är en faktor som ökar risken för utveckling av åldersdiabetes och är också någonting som bidrar till utveckling av åderförkalkning.
Redan i 8 års ålder har man sett samband mellan BMI och förtjockning av halspulsåderns väggar, vilket anses vara ett mått på begynnande åderförkalkning. Detta är inte någonting som barnen själva lider av, men kan senare leda till hjärtinfarkt, stroke och förtidig död.

Det är också visat att fetma i 20-årsåldern leder till sänkt förväntad livslängd. Vid allvarligare grad av fetma, desto mer förkortad livslängd och vid BMI över 45 har den beräknade livslängden förkortats med 13 år. Det är viktigt att notera att fetma som utvecklas tidigt ger större påverkan på livslängden. Utvecklar man fetma senare i livet minskar påverkan på livslängden. Orsaken till detta är säkerligen bland annat den tidigt begynnande åderförkalkningen. Det är också möjligt att andra faktorer spelar in. Sambanden mellan fetma och cancer har blivit alltmer tydliga de senaste åren. Det finns beräkningar att mer än 100.000 nya fall av cancer skulle undvikas per år i USA om befolkningen var normalviktig.

De yngre barnen själva lider sannolikt främst av den försämrade konditionen och det utanförskap som fetma ibland leder till. Alla barn med fetma har någon gång blivit retade för detta, även om det endast är en liten del som utsätts för mobbing.

Under puberteten drabbas pojkar med fetma inte sällan av gynekomasti, d.v.s. förstoring av bröstkörtlarna. Det är således inte bara en ansamling av fett, utan också en förstoring av bröstvårta, vårtgård och bröstkörtel. Detta sammanhänger sannolikt med en ökad omvandling av det manliga könshormonet testosteron till det kvinnliga könshormonet östrogen. Denna omvandling sker hos alla pojkar i puberteten, men eftersom en del av denna konvertering äger rum i fettvävnaden ökar detta i samband med fetma.
Bröstkörtelförstoringen är inte sällan det som plågar tonårspojkar med fetma allra mest. Har den dessutom funnits med i några år, försvinner den inte heller vid viktnedgång, utan bröstkörtelvävnad måste tas bort av plastikkirurg.

Hos flickorna ser man inte sällan motsatsen, d v s. en ökad mängd manligt könshormon. Detta sammanhänger med att flickor med fetma har en tendens att utveckla ett s.k. polycystiskt ovariesyndrom, vilket leder till en ökad bildning av manligt könshormon, menstruationsrubbningar och ibland avsaknad av menstruationer. Den ökade mängden manligt könshormon leder dessutom till fetare hud och hår, ökad behåring och ökat problem med acne. Dessa besvär avklingar vid viktnedgång.

Ytterligare ett begrepp att känna till är acanthosis nigricans. Detta är en hudförändring som man ofta ser hos ungdomar med allvarlig fetma. Det är en förgrovning av huden som kan sitta runt halsen, i armhålor, under bröstet på flickor och ibland runt midjan. Förändringen kan vara alltifrån blekbrun till nästan svart.

Detta är någonting som misstolkas som smuts och ibland som eksem, men det sammanhänger direkt med insulinokänslighet även om mekanismerna för uppkomsten är okänd. Det är således ingenting som går över om barnet inte går ner i vikt. Självfallet är det ingenting som går att tvätta bort och ingenting som har med dålig hygien att göra. Istället är det en varningssignal för att insu-linokänsligheten kan vara så uttalad att det är en ökad risk att en typ 2 diabetes kan utvecklas.

Typ 2 diabetes är annars någonting som än så länge mycket sällan ses hos ungdomar med allvarlig fetma. I USA förfaller det vara betydligt vanligare. Orsaker till dessa nationella skillnader är inte kända. Det är möjligt att svenska barn med fetma trots allt rör sig mer än sina amerikanska kamrater. Fysisk aktivitet är en utomordentligt viktig väg att minska insulinokänslig heten och därmed minska risken för typ 2 diabetes. En annan orsak till den lägre förekomsten av typ2 diabetes kan vara att de genetiska förutsättningarna är olika. Det föreligger stora individuella variationer i insulinkänslighet trots samma grad av fetma och ålder. Vilka mekanismer som styr detta är ännu okänt.

När utvecklas barnfetma?

Under det första levnadsåret sker snabba svängningar i mängden kroppsfett. Hos nyfödda barn består ca 10–12% av kroppsvikten av fett. Detta stiger till det dubbla vid 1–1,5 års ålder och är således en helt normal utveckling och enda gången i livet som 25–30% kroppsfett är normalt. Därefter sjunker fetthalten och är vanligen som lägst mellan 6 – 8 års ålder.

Många barn utvecklar fetma i 3 – 7-årsåldern. Av skäl som vi inte riktigt förstår ökar aptiten och en mycket snabb BMI-ökning äger rum (se Figur 2). Ett litet antal barn med allvarliga genetiska rubbningar utvecklar en bestående fetma redan under första levnadsåret. Andra barn och ungdomar utvecklar fetma senare under barn och ungdomsåren, men detta kommer oftast betydligt långsammare. Undantaget är de barn som på grund av sjukdomar i centrala nervsystemet tappar kontrollen över hunger och mättnad. Det gäller exempelvis barn som opererats för kraniofaryngiom, vilka i ca 20 – 50% av fallen utvecklar en mycket svårbehandlad fetma i efterförloppet.

Blir feta barn feta vuxna?

Fetma före 3 års ålder har i stora epidemiologiska undersökningar inte visat sig vara kopplat med fetma i vuxen ålder. Detta gör att vi föredrar att inte använda begreppet fetma i denna åldersgrupp utan hellre använda begreppet ”knubbighet”. Det har tidigare funnits en tro att fetma under de första åren resulterar i ett stort antal fettceller, vilket i sin tur medför en ökad risk för fetma senare i livet. Detta förefaller således inte vara korrekt. Man kan i dessa fall för det mesta lugna eventuellt oroliga föräldrar. Barnets grad av knubbighet ska således inte före 3 års ålder avgöra vilka råd som ges annat än i extrema och sällsynta fall. Som diskuteras mer nedan, kan snarare föräldrarnas grad av övervikt vara av betydelse.

Redan från 7 års ålder förefaller dock prognosen i Sverige idag att vara dålig. Åttio procent av 7-åringar med övervikt och fetma förbli överviktiga respektive feta i de övre tonåren. Risken förefaller således vara betydligt högre idag jämfört med för 25 år sedan att barn med övervikt och fetma har kvar dessa problem upp i vuxen ålder. Detta medför att de lugnande besked som vi gav bara för 5 – 10 år sedan nu inte längre äger giltighet.
I 3 – 5 årsåldern förefaller dock fortfarande prognosen för barn med övervikt och måttlig fetma att vara relativt god. Övervikten är i många fall inte bestående. Men det är möjligt att vi även för denna åldersgrupp måste revidera våra råd i takt med att samhället förändras och prognosen för barn med fetma försämras. Allvarlig fetma i 4 – 5 års ålder har sannolikt redan idag en dålig prognos.

Orsaker till fetma hos barn och ungdomar

Fetma hör till de sjukdomar där genetik och omgivningsfaktorer måste samspela för att sjukdomen ska uppstå. Det är viktigt att slå fast att ingen utvecklar fetma utan att sätta i sig mer energi än vad man gör av med.
Det är samtidigt lika viktigt att slå fast att riskerna för att någon sätter i sig för mycket energi till stor del är genetiskt styrda. Trots att två barn serveras ungefär samma mat och erbjuds samma utbud av godis, läsk och bullar kan den ena utveckla fetma medan den andra förblir normalviktig. Mekanismerna för detta är ofullständigt kända, men sannolikt spelar en mängd olika genetiska styrmekanismer in.

Förmågan att spontant öka sin fysiska aktivitet när man får extra kalorier varierar. Mättnadssignalerna varierar också. Hos vissa barn finns på något sätt ingen ”botten”. För omgivningen kan det kännas som om dessa barn kan sätta i sig hur mycket som helst och i början kan många föräldrar nog känna sig lite stolta över hur duktigt barnet kan äta.

Vi vet också att stress kan utlösa en snabb viktuppgång. En del av oss går upp i vikt vid stress medan andra tappar matlusten. Detta visar också hur integrerat hunger- och mättnadsregleringen är med vårt känsloliv.
Intag av druvsocker utlöser endorfiner, de signalsubstanser som verkar på samma mottagarstrukturer som bland annat morfin. Socker kan alltså ge smärtlindring och alla människor använder nog någon gång mat eller godis som tröst och ångestdämpare.

Det är extremt sällsynt att svår fetma bland barn utvecklas enbart på grund av behov av tröst. De genetiska faktorerna är betydligt viktigare.

Eftersom vi har svårt att peka på vad dessa egentligen består av letar vi dock gärna efter orsaker och då seglar förklaringar som oro, sorg och tröst upp som begripliga förklaringar.

Denna psykologisering av fetmaproblematiken är olycklig och kan ibland göra det svårare för familjerna att hantera problemet på ett adekvat sätt.

Kaloriminnet, det vill säga förmågan att minnas hur många kalorier som konsumerats tidigare och anpassa intaget därefter varierar också kraftigt mellan individer. Generellt är dock kaloriminnet för flytande kalorier såsom läsk, saft, juice etc betydligt sämre, vilket kan förklara att det finns ett samband mellan läskintag och utveckling av fetma bland barn.

Ytterligare en faktor av betydelse är naturligtvis den fysiska aktiviteten. Att det idag, jämfört med för 25 år sedan, är betydligt lättare för barn att hitta meningsfulla aktiviteter utan att röra på sig alls behöver väl knappast sägas. TV, video, dataspel etc medför att kraven på fysisk aktivitet för att ha kul minskat drastiskt för barn i snart sagt alla åldrar. Barn har ett betydligt större rörelsebehov än vuxna, men även bland barn varierar detta starkt. För de barn som spontant rör sig lite riskerar tillvaron att bli mycket orörlig om inte någon vuxen finns i närheten och med lock och pock ökar den fysiska aktiviteten.

Sammanfattningsvis finns det således en mängd olika omgivningsfaktorer som bidrar till den allvarliga utvecklingen som vi ser idag. Vilken av dessa som är viktigast är omöjligt att säga och sannolikt varierar detta stort för olika individer med varierande genetisk sårbarhet. Samtliga av dessa faktorer är också påverkbara för oss alla som arbetar med barn och ungdomar. Man ska heller inte glömma bort att det är relativt små skillnader i energiintag som avgör om fetma ska utvecklas. Det krävs inte mer än ca en halv köttbulle extra per dag för att en normalviktig 6-åring ska utvecklas till en överviktig 10-åring.

Förebyggande insatser

Förebyggande eller preventiva insatser kan delas in i riktade åtgärder gentemot dem med kända riskfaktorer. Dessa kan vara ökad risk att utveckla fetma eller ökad risk att utveckla följdsjukdomar till fetma. Den andra typen av åtgärder är mer allmänt förebyggande och riktar sig till hela befolkningen eller en viss åldersgrupp.

Vad det gäller riktade förebyggande insatser finns tyvärr ingen vetenskaplig grund. Vi vet att riskerna för att barn ska förbli överviktiga och feta i vuxen ålder är betydligt större om minst en av föräldrarna är överviktig eller lider av fetma. Vidare är risken betydligt större om man har fetma/övervikt i släkten att barnen överhuvudtaget ska utveckla fetma och övervikt. Vad det gäller allvarlig fetma är ärftligheten ännu mer betydelsefull. Ca 90% av våra barn med mycket svår fetma har minst en förälder med fetma. Det finns dock inga studier där man har försökt med riktad prevention minska utvecklingen av fetma bland barn till föräldrar med övervikt och fetma. Det är däremot viktigt att tidigt identifiera barn med övervikt, d.v.s.med iso-BMI över 25. Dessa barn bör definieras som riskbarn och man bör titta på deras tillväxtkurva för att se om BMI ökar snabbt. Föräldrarna ska informeras och barnen följas med kontroller på BVC respektive inom skolhälsovården.

Till föräldrar med barn i förskoleåldern är det viktigt att gå ut med allmänna råd avseende kost och motion. Regelbundna måltider är mycket viktigt. Tre huvudmål, helst vid samma tid varje dag och begränsade mellanmål är en mycket bra grund. Som jäktad småbarnsförälder är det lätt att inte hinna med måltiderna i tid och då ge sina barn för många och alltför rikliga mellanmål av olika slag. Detta medför att man lätt tappar kontrollen över hur mycket barnet egentligen har fått i sig och det innebär också att barnet tappar känslan av vad som är hunger och mättnad.

Det är möjligt att det är extra viktigt att betona nödvändigheten av regelbundna måltider till föräldrar som har anpassat sig till råden om fri amning. Tidigare när amningsråden var striktare var det kanske mer naturligt att vid övergången till vanlig mat följa en strikt måltidsordning än vad det är idag.

I Sverige finns en övertro på mellanmålens betydelse. Att små barn som är trötta och gnälliga blir pigga när de får en banan beror inte på att blodsockret är lågt! Små barn, precis som vuxna, har en utomordentlig god förmåga att upprätthålla ett normalt blodsocker helt utan mat under 24 timmar. Mellanmålen kan därför med fördel hållas små och de behöver inte vara energitäta. En frukt och ett glas vatten räcker bra. För enstaka barn gäller naturligtvis inte detta utan det finns sällsynta fall när större mellanmål behövs, både för att upprätthålla ett normalt blodsocker och för att tillräcklig energimängd ska kunna intas. Det är dock fel att låta dessa mycket sällsynta barn styra måltidsordningen när det stora problemet är att en allt större andel av de svenska barnen utvecklar övervikt och fetmaproblem.

Mjölk och mjölkprodukter är klassiska baslivsmedel för svenska barn och det finns ingen anledning att ändra på detta. Ett problem är dock att en stor mängd mättat fett finns i mjölkprodukter och det finns därför all anledning att tidigt gå över till lättvarianterna. Från 3 års ålder bör således generellt lättmjölk användas. Den populära bantargurun Montignac har kommit ut med en bok avsedd för barn som behöver minska i vikt. Vi vill dock allvarligt avråda från att råden i denna bok följs. Bland annat rekommenderas att barnen helt bör avstå från mjölkprodukter och istället dricka sojamjölk. Det finns dock inga belägg för att mjölk är farligt.

Det är viktigt att förskolebarn uppmuntras att röra på sig så mycket som möjligt. Inte minst att lära sig gå på egna ben till exempelvis förskola och skola. Istället för att dra sin 5-åring i barnvagn till dagis, bör man ta varje chans att lära barn att man kan gå till dagis, förskolan, gå uppför trappor, gå till affären etc. Begränsa mängden TV- och videotittande, även om detta delvis kan gå ut över den egna husfriden. För skolbarn gäller i princip samma regler, men här är behoven av mellanmål ännu mindre. Precis som tidigare är vardagsmotionen viktig att uppmuntra. Det blir svårare för föräldrar att sätta klara och tydliga gränser ju äldre barnen blir, men föräldrarnas roll är precis lika viktig för en 16–17-åring som för en 4–5-åring. Det är mer målen och medlen som varierar.

Det är också viktigt att komma ihåg hur besvärande energieffektiva vi människor är. Det är lätt att intala sig att en glass är ett bra extra mellanmål efter en promenad eller en lekstund men detta är tyvärr fel. Om ett barn som väger omkring 30 kg ska springa bort en Magnumglass ska hon springa en mil!

Dagis, skola och fritids har också viktiga roller. Mellanmålen på dagis och fritids är både energitäta och söta, vilket är helt onödigt. Det bör vara föräldrarnas sak att bestämma när, var och hur barnen ska få sötsaker, bullar och läsk. De institutioner som behandlar barn bör gå i bräschen för att uppfinna andra belöningssystem än glass, tårta och läsk. En annan symbolfråga är matsäcken vid friluftsdagar. För 25 år sedan var det smörgåsar och vatten eller mjölk som gällde. Idag är det mycket vanligt med läsk, godis och chips i ryggsäcken och detta är naturligtvis helt fel. Skolfikens utbud bör också modifieras till en förändrad syn på vardagskost. Skolan kan knappast uppfattas som trovärdig i sitt kostbudskap framfört av skolbespisning och hemkunskapspersonal om man samtidigt har ett skolfik öppet på eftermiddagarna som serverar läsk och godis till billiga priser.

Vi måste nog överhuvudtaget inse att vi bör återgå till vardagsmat på vardagar för att verkligen kunna unna oss lite guldkant på helgerna. För barnens del gäller det förstås glass, godis och läsk men kanske också fruktyoghurt med hög sockerhalt, apelsinjuice och Oboy. Lightläsk med aspartam är bättre än kalorihaltiga drycker och helt ofarligt vid normal konsumtion. Men inte heller lightläsk bör användas dagligen. Det är bra om barn och ungdomar kan vänja sig vid att inte dagligen äta eller dricka någonting sött. En eller två helt sötfria dagar är bra för alla, både barn och vuxna.

Sammanfattningsvis låter säkert många av de föreslagna åtgärderna gråa och tråkiga. Men kanske är det så att vi måste inse att vi har skaffat oss en tillvaro som en stor del av våra barn och ungdomar inte tål. Att i det läget gå tillbaka till en gråare och mer fyrkantig vardagslunk är ett billigt pris för att minska risken för framtida sjuklighet och förtidig död.

Behandling

Grunden för all behandling ska vara en intensifiering av de förebyggande åtgärder som rekommenderas i föregående avsnitt. I många fall kan detta faktiskt räcka! Den ärftliga sårbarheten gör att vissa utvecklar fetma betydligt lättare än andra. På samma sätt kan en del individer, både barn och vuxna, gå ner i vikt betydligt lättare än andra. Vilka genetiska faktorer som styr detta är ännu okända och vi anser därför att all behandling bör inledas med allmänna kost- och motionsråd. Dagis, skola och fritids ska involveras i behandlingen. Det är viktigt att alla runt barnet hjälps åt.

De dokumenterade långtidseffekterna av beteendeinriktad behandling är tämligen begränsade. Vi tror dock av flera skäl att detta trots allt är en framkomlig väg för många barn. Många barn med relativt liten ärftlig risk för fetma utvecklar fetma idag på grund av omgivningsfaktorernas tryck och det är rimligt att tro att det bör vara möjligt att hjälpa dessa barn att gå ner i vikt genom att förändra omgivningen i större utsträckning än för det barn som har en uttalad genetisk belastning.

Genetiken påverkar behov av behandling

Det är viktigt att all barnfetmabehandling är långsiktig. Fetma är en kronisk sjukdom som utvecklas under lång tid och det tar ofta lång tid innan barn och föräldrar hittar vägar för att komma tillrätta med problemet. Av dessa skäl måste behandlingen vara flerårig och detta bör barn och föräldrar informeras om redan från början. Kortsiktiga projekt är därför ofta närmast oetiska eftersom risken är stor att barnen under den inledande behandlingen får sänkt självkänsla, inte minst om barnen eller ungdomarna först går ner i vikt och därefter går upp igen, något som är mycket vanligt även för de ungdomar som långsiktigt lyckas gå ner i vikt. Resursbristen i den svenska sjukvården bör inte just drabba barn med fetma.

Gruppbehandling för barn mellan 7–12 år tillsammans med minst en förälder per barn har visat sig vara en behandlingsform som både är kostnadseffektiv och kan medföra en mer gynnsam viktutveckling på 1–2 års sikt. Detta är på väg att bli en grundläggande behandlingsmetod på många håll.

För tonåringar kan individuella stödsamtal vara en framkomlig väg. Behandlaren kan vara sjuksköterska, hälsopedagog, dietist, psykolog, kurator, sjukgymnast eller läkare. Sjukvårdskontakten ska vara regelbunden. I många fall är det bra att komma en gång i veckan. Det är då lättare att använda vägningen pedagogiskt. Vi brukar ofta fråga vad barnet/föräldern tror har hänt sedan förra veckan; har vikten gått upp, ner eller stått stilla? Detta är ett sätt att hjälpa både patient och vårdnadshavare att förstå vad som påverkar vikten just för honom/henne. Det är viktigt att komma ihåg att framförallt mindre barn med måttlig fetma inte alltid behöver minska sin vikt. Viktstabilitet kan ofta räcka. Långsiktighet och tålamod är viktiga begrepp att ha med sig i behandlingen av alla kroniska sjukdomar, inte minst fetman. Varje kilo som barnet eller tonåringen inte går upp i vikt är i det långa perspektivet en vinst och detta kan vara en tröstande tanke när behandlingsarbetet känns motigt.

Generellt gäller att om behandlingsresultaten uteblir bör man intensifiera behandlingen och inte avbryta den! Alltför många gånger ger behandlaren och/eller patienterna upp, vilket ytterligare sänker självkänslan för barnen och ungdomarna med svår fetma. Om behandlingsmotivationen sviktar hos en tonåring är det bättre att göra ett uppehåll under 3-12 månader än att avbryta kontakten. Om behandlingen misslyckas bör patienten remitteras vidare till klinik med obesitasteam med särskild kompetens för barnfetmabehandling.

BORIS

Behandlingen av fetma bland barn och ungdomar bedöms nu vara en angelägen uppgift för sjukvården. Socialstyrelsen stöder därför upprättandet av ett s.k. kvalitetsregister där behandlingen av barnfetma i Sverige kan följas och utvärderas, BORIS (BarnObesitas Register I Sverige). Registret startades officiellt i september 2006 och november 2006 fanns cirka 1000 barn med fetma registrerade. Registret är helt webbaserat och den som är intresserad av att ta del av resultaten och av vilka barnkliniker som deltar kan gå in på www.e-BORIS.se